Den svenska soul-popsångerskan som verkar mycket yngre än hon är kom ut med albumet Satan i gatan år 2011. Albumet är Veronica Maggios tredje fullängdare. Nu funderar du säkert varför jag skriver en recension på detta album, och för att vara ärlig så funderar jag faktiskt på precis samma sak. Man hade ju kanske hoppats på någon mera bombastisk bloggåterupplivning.

Jag har personligen inte en hemskt lång historia med Maggios musik. Naturligtvis har jag (såsom alla andra) hört hennes radiohits spelas sönder i flera år nu, så jag förstår hennes stil och respekterar det hon gör. Dock har jag nyligen lyssnat igenom alla hennes album, och just Satan i gatan fångade min uppmärksamhet mest, och således recenserar (eller nå, rekommenderar) jag just detta album. Jag har absolut ingen aning om vem målgruppen för denna recension är för ALLA har redan hört Maggio. Nåväl. Skrivandet för skrivandets skull...?

Som är standard-Maggio-procedur har hon inte skrivit låtmusiken själv, utan låter Christian Walz ansvara för den delen på plattan. På tidigare album har hon använt sig av Stefan Gräslund (för Vatten och bröd) och Oskar Linnros (för Och vinnaren är...), så med en ny producent bär albumet naturligtvis en annorlunda karaktär än tidigare album. Jämfört med föregångaren Och vinnaren är..., som innehöll starka baslinjer och trumslag som byggde en bra groove tillsammans med ett återkommande stråktema, är Satan i gatan ett mycket mera instrumentellt sansat och diskret album. Soulpop-temat som Veronica Maggio är känd för återstår förstås, men arrangemanget blåser inte upp på samma sätt som på tidigare album. Den mest avsevärda skillnaden jag noterar är avsaknaden av Maggios gamla duettpartner, stråkarna, som ack så ofta räddade Maggios monotona presentation på det föregående albumet. Tidigare stod stråkarna för färgen och melodin och Maggio för blekheten och melankolin, men på Satan i gatan har scenen givits åt kvinnan vars namn står på skivan. Riktigt snällt, ju.

Själva låtarna växlar från fartfyllda poplåtar till lugnare, lågmälda låtar, vilket ger en riktigt bekvämt balanserad helhet. Stråkinstrumenten har bara inte kallt plockats ut ur mixen, utan sångmelodierna och styrkan bakom framförandet är mycket mera framskridande än på tidigare album, och låtar såsom Välkommen in och Jag kommer sparkar riktigt ordentligt. En del av Maggios kännspaka monotona leverans skrider fram ibland på exempelvis Inga kläder och Snälla bli min, men eftersom mycket många låtar innehåller avsevärt mera färg i sången än på tidigare album blir Maggios dystra entonighet en välkommen paus. För övrigt är arrangemanget på just Snälla bli min otroligt bart, vilket ger Maggios röst (och framförallt sångtext...!) ännu mera utrymme på scenen.

Låttexterna signalerar att fröken Veronica nu blivit bekväm med författarskap. Hennes första försök på Och vinnaren är... (ty hon skrev inte texterna på första plattan) var riktigt starkt, men nu på denna release upplever åtminstone jag att lyriken uppgraderats avsevärt. Personligen är mitt liv alldeles fruktansvärt monotont och dramalöst, men Veronica är duktig på att beskriva situationer och känslor, men lämna detaljer oklara så att lyssnaren dras in på ett personlig plan. Genom Maggio får jag alltså också uppleva kärleksdramatik och krossade hjärtan, nice!

Albumet avtar lite i styrka på vissa spår, så precis alla låtar på plattan är kanske inte guld värda, men är nog starka för det. Personligen upplever jag att den enda låten som är jobbig att lyssna på är Alla mina låtar, eftersom dess låttext bryter ganska hårt mot den tidigare nämnda styrkan i Maggios texter, för jag är ganska säker på att Veronicas låttexter inte handlar om en småfet ångestpackad studerande som just nu undviker att läsa på tent för att skriva en albumrekommendation som ungefär 4 personer kommer att läsa.

Nå, ingen är perfekt. Albumet är bra nog för det. Det känns som om jag skrivit väldigt mycket om ett album som kan sammanfattas som ”soulpop med träffande texter, kanske, beroende på din livssituation”. Kanske jag i framtiden är lite mera kortfattad. Eller så kommer bloggen att dö igen. Fuck do I know lol

PS. Nu nämnde jag aldrig låten men Sju sorger är riktigt nice.