Devin Townsend är en progmetalljätte som skitit ut fler album än jag kan räkna (eller nåh, enligt Wikipedia består hans diskografi av 23 studioalbum, 3 livealbum, 4 compilation albums och en massa andra sorters utgåvor).  HevyDevy brukar fokusera på ett tjockt och välproducerat sound istället för komplexa riff och liknande tilutilu, men år 2010 upplevde Devin att han behövde en liten paus från all metall. Han kontaktade Ché Aimee Dorval, och år 2012 började de skapa ambient alternative countryrockblues-albumet Casualties of Cool, som sedan utgavs 2014. På det här albumet hittar du alltså inga brutala gitarrer och hårdrock, utan alla låtar är väldigt avkopplande och stämningsfulla. ”It sounds like haunted Johnny Cash songs”, som herr Townsend själv uttrycker det. Mysigt som bara den.

Devin Townsend har en tendens att satsa på att skapa en sorts mystisk atmosfär genom att använda starka eko- och reverb-effekter, och Casualties of Cool är definitivt inget undantag. Townsend skapelseprocess på albumet tycks ha varit att spela enkla gitarriff med drivande trummor, för att sedan lägga svällande ambient eko som samarbetar med sångrösterna genom låten. Både herr Townsend och fröken Dorval bidrar med sång, så de flesta låtar är duetter. Det är svårt att beskriva enskilda låtar, eftersom låtarna smälter in i varandra och ger plattan en sorts flytande helhet. Nu menar jag inte ”smälta in” som i ”alla låter likadana och jag hör inte skillnaden”, utan ”låtarna har en tendens att skifta riff och smyga in motiv i varandra för att skapa en sammanhängande kedja av ljud”. Med andra ord rekommenderar jag att du lyssnar på hela plattan från början till slut och inte tänker desto mera på låtarna. Samtidigt känns detta inlägg inte hemskt insiktsfullt om jag inte ens försöker att beskriva låtarna, så here goes.

Öppningsspåret Daddy öppnar upp plattan med ett enkelt countryriff och ett tågliknande shuffletrumkomp, och presenterar således genast vad albumet går ut på. Låten är en duett mellan Ché och Devin, vilket ger den lite mer djup fastän den är så straightforward, men dock skulle jag gärna ha hört lite mera komplext ambient-arrangemang för att fylla ut soundet. Min önskan går i uppfyllelse på nästa låt, Mountaintop, som jag vågar hävda är min favorit på skivan. Riffen är lite snällare, trummorna lite mjukare och sången lite mer stämningsfull, och låten är fylld med ekoeffekter som skapar en känsla av att du simmar i stjärnstoft. Om du bara har tid att lyssna på en låt från skivan så är det Mountaintop du bör lyssna på, för den består av både de raka riff och atmosfärbyggande ekona som gömmer sig överallt på albumet.

Om du efter Daddy och Mountaintop inte känner för att den här sortens musik är din grej är det kanske smartast att backa ur nu, eftersom de resterande låtarna ganska långt går ut på samma sak genom hela härligheten. Stundvis dyker det upp andra höjdpunkter på plattan, exempelvis gillar jag personligen The Code, som starkt lånar från swampbluescountry-soundet, och den ack så flytande Ether, som Ché Aimee Dorvals stämma dominerar. Låten Flight tycks vara väldigt populär bland lyssnare, men personligen har jag inte fallit för den även om den består av samma sorts ambient flytighet och Chés vackra stämma som Ether gör. Dock passar det riktigt bra att lyssna på den direkt efter Mountaintop.

Albumet lämpar sig nog bäst för studiesessioner eller liknande situationer där du inte aktivt lyssnar på musiken, utan bara letar efter något avkopplande i bakgrunden. En av Casualties of Cools starka sidor är dess sammansättning: albumet börjar starkt och rakt, men skiftar mellan styrka och atmosfär mellan låtarna, och blandar stundvis elementen till en helhet, vilket ger skivan en sorts variation fastän många låtar egentligen på många sätt liknar varandra. Ta till exempel Flight och Ether jag nämnde tidigare. Egentligen är båda låtarna väldigt lika varandra, men Flight företräds av två starka låtar och Ethers två företrädare är mycket mera atmosfärfokuserade, vilket ger dig intrycket att dessa låtar fyller två helt olika roller på albumet. Så fortsätter principen genom hela albumet: riff ger plats åt ekon, som ger plats åt stämmor som tillsammans med andra riff skapar ekon som skapar atmosfär, som ger rum åt nya riff. Albumet kulminerar slutligen i det mäktiga 8-minutersspåret The Bridge, och dör sedan stilla ut i en ensam flöjt på spåret Pure.

Det tål att upprepas: detta album lämpar sig bäst för helhetslyssning. Skivans styrka ligger i hur låtar interagerar och hur motiv rör sig mellan spåren, inte i låtarna i ett vakuum. Jag vet att jag inte hemskt djuplodat beskrivit låtarna, och det är huvudsakligen för att Devin Townsend bygger in så otroligt många lager och effekter i sin musik att det svårt att fånga det exakta ljudet i text. Därför rekommenderar jag att du lyssnar på Mountaintop för att få en uppfattning om hur albumet låter, och sedan köra hela skivan från början till slut ifall du gillade vad Mountaintop hade att erbjuda.

Nu bör jag dock påpeka att albumets ”vanliga” version inte är den enda versionen. Det finns även en Deluxe edition med en andra disk med 13 andra låtar, samt en Pledge version (för albumsupporters som understött skivan, eftersom albumet delvis är crowdfunded) som består av ett par extra låtar samt albumcommentary. Jag upplever dock att man alltid borde utgå från standardutgåvan som inte består av extra låtar, eftersom de oftast är just det upplägget som artisten först och främst vill framföra. Därför har denhär albumrekommendationen utgått från standardutgåvan, men det är ju nog alldeles fantastiskt att det finns en hel skiva till i samma stil.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den svenska soul-popsångerskan som verkar mycket yngre än hon är kom ut med albumet Satan i gatan år 2011. Albumet är Veronica Maggios tredje fullängdare. Nu funderar du säkert varför jag skriver en recension på detta album, och för att vara ärlig så...

Hm? Vad sa du? Klockan är musik? Oj men oj vad tiden går fort, klockan är ju redan musik! Det betyder att det är dags för ytterligare ett musikinlägg!   Jag blev taggad på facebook i en post som ville att jag skulle lista upp 12 album som på någo...

Klockan är sent och jag borde småningom börja överväga att krypa till kojs (jodå, 23:00 definierar jag nuförtiden som sent - vad har skett med mej?), men istället tänker jag skriva ett litet inlägg.   För mycket länge sedan, då jag ännu bloggade ...

Det var ett gott tag sen jag bloggade. Faktiskt så pass länge sedan att jag inte längre kom ihåg mitt lösenord då jag försökte logga in. Om du undrar varför jag inte bloggat på en god stund är din gissning lika bra som min. En hel del saker har ...