Devin Townsend är en progmetalljätte som skitit ut fler album än jag kan räkna (eller nåh, enligt Wikipedia består hans diskografi av 23 studioalbum, 3 livealbum, 4 compilation albums och en massa andra sorters utgåvor).  HevyDevy brukar fokusera på ett tjockt och välproducerat sound istället för komplexa riff och liknande tilutilu, men år 2010 upplevde Devin att han behövde en liten paus från all metall. Han kontaktade Ché Aimee Dorval, och år 2012 började de skapa ambient alternative countryrockblues-albumet Casualties of Cool, som sedan utgavs 2014. På det här albumet hittar du alltså inga brutala gitarrer och hårdrock, utan alla låtar är väldigt avkopplande och stämningsfulla. ”It sounds like haunted Johnny Cash songs”, som herr Townsend själv uttrycker det. Mysigt som bara den.

Devin Townsend har en tendens att satsa på att skapa en sorts mystisk atmosfär genom att använda starka eko- och reverb-effekter, och Casualties of Cool är definitivt inget undantag. Townsend skapelseprocess på albumet tycks ha varit att spela enkla gitarriff med drivande trummor, för att sedan lägga svällande ambient eko som samarbetar med sångrösterna genom låten. Både herr Townsend och fröken Dorval bidrar med sång, så de flesta låtar är duetter. Det är svårt att beskriva enskilda låtar, eftersom låtarna smälter in i varandra och ger plattan en sorts flytande helhet. Nu menar jag inte ”smälta in” som i ”alla låter likadana och jag hör inte skillnaden”, utan ”låtarna har en tendens att skifta riff och smyga in motiv i varandra för att skapa en sammanhängande kedja av ljud”. Med andra ord rekommenderar jag att du lyssnar på hela plattan från början till slut och inte tänker desto mera på låtarna. Samtidigt känns detta inlägg inte hemskt insiktsfullt om jag inte ens försöker att beskriva låtarna, så here goes.

Öppningsspåret Daddy öppnar upp plattan med ett enkelt countryriff och ett tågliknande shuffletrumkomp, och presenterar således genast vad albumet går ut på. Låten är en duett mellan Ché och Devin, vilket ger den lite mer djup fastän den är så straightforward, men dock skulle jag gärna ha hört lite mera komplext ambient-arrangemang för att fylla ut soundet. Min önskan går i uppfyllelse på nästa låt, Mountaintop, som jag vågar hävda är min favorit på skivan. Riffen är lite snällare, trummorna lite mjukare och sången lite mer stämningsfull, och låten är fylld med ekoeffekter som skapar en känsla av att du simmar i stjärnstoft. Om du bara har tid att lyssna på en låt från skivan så är det Mountaintop du bör lyssna på, för den består av både de raka riff och atmosfärbyggande ekona som gömmer sig överallt på albumet.

Om du efter Daddy och Mountaintop inte känner för att den här sortens musik är din grej är det kanske smartast att backa ur nu, eftersom de resterande låtarna ganska långt går ut på samma sak genom hela härligheten. Stundvis dyker det upp andra höjdpunkter på plattan, exempelvis gillar jag personligen The Code, som starkt lånar från swampbluescountry-soundet, och den ack så flytande Ether, som Ché Aimee Dorvals stämma dominerar. Låten Flight tycks vara väldigt populär bland lyssnare, men personligen har jag inte fallit för den även om den består av samma sorts ambient flytighet och Chés vackra stämma som Ether gör. Dock passar det riktigt bra att lyssna på den direkt efter Mountaintop.

Albumet lämpar sig nog bäst för studiesessioner eller liknande situationer där du inte aktivt lyssnar på musiken, utan bara letar efter något avkopplande i bakgrunden. En av Casualties of Cools starka sidor är dess sammansättning: albumet börjar starkt och rakt, men skiftar mellan styrka och atmosfär mellan låtarna, och blandar stundvis elementen till en helhet, vilket ger skivan en sorts variation fastän många låtar egentligen på många sätt liknar varandra. Ta till exempel Flight och Ether jag nämnde tidigare. Egentligen är båda låtarna väldigt lika varandra, men Flight företräds av två starka låtar och Ethers två företrädare är mycket mera atmosfärfokuserade, vilket ger dig intrycket att dessa låtar fyller två helt olika roller på albumet. Så fortsätter principen genom hela albumet: riff ger plats åt ekon, som ger plats åt stämmor som tillsammans med andra riff skapar ekon som skapar atmosfär, som ger rum åt nya riff. Albumet kulminerar slutligen i det mäktiga 8-minutersspåret The Bridge, och dör sedan stilla ut i en ensam flöjt på spåret Pure.

Det tål att upprepas: detta album lämpar sig bäst för helhetslyssning. Skivans styrka ligger i hur låtar interagerar och hur motiv rör sig mellan spåren, inte i låtarna i ett vakuum. Jag vet att jag inte hemskt djuplodat beskrivit låtarna, och det är huvudsakligen för att Devin Townsend bygger in så otroligt många lager och effekter i sin musik att det svårt att fånga det exakta ljudet i text. Därför rekommenderar jag att du lyssnar på Mountaintop för att få en uppfattning om hur albumet låter, och sedan köra hela skivan från början till slut ifall du gillade vad Mountaintop hade att erbjuda.

Nu bör jag dock påpeka att albumets ”vanliga” version inte är den enda versionen. Det finns även en Deluxe edition med en andra disk med 13 andra låtar, samt en Pledge version (för albumsupporters som understött skivan, eftersom albumet delvis är crowdfunded) som består av ett par extra låtar samt albumcommentary. Jag upplever dock att man alltid borde utgå från standardutgåvan som inte består av extra låtar, eftersom de oftast är just det upplägget som artisten först och främst vill framföra. Därför har denhär albumrekommendationen utgått från standardutgåvan, men det är ju nog alldeles fantastiskt att det finns en hel skiva till i samma stil.

Den svenska soul-popsångerskan som verkar mycket yngre än hon är kom ut med albumet Satan i gatan år 2011. Albumet är Veronica Maggios tredje fullängdare. Nu funderar du säkert varför jag skriver en recension på detta album, och för att vara ärlig så funderar jag faktiskt på precis samma sak. Man hade ju kanske hoppats på någon mera bombastisk bloggåterupplivning.

Jag har personligen inte en hemskt lång historia med Maggios musik. Naturligtvis har jag (såsom alla andra) hört hennes radiohits spelas sönder i flera år nu, så jag förstår hennes stil och respekterar det hon gör. Dock har jag nyligen lyssnat igenom alla hennes album, och just Satan i gatan fångade min uppmärksamhet mest, och således recenserar (eller nå, rekommenderar) jag just detta album. Jag har absolut ingen aning om vem målgruppen för denna recension är för ALLA har redan hört Maggio. Nåväl. Skrivandet för skrivandets skull...?

Som är standard-Maggio-procedur har hon inte skrivit låtmusiken själv, utan låter Christian Walz ansvara för den delen på plattan. På tidigare album har hon använt sig av Stefan Gräslund (för Vatten och bröd) och Oskar Linnros (för Och vinnaren är...), så med en ny producent bär albumet naturligtvis en annorlunda karaktär än tidigare album. Jämfört med föregångaren Och vinnaren är..., som innehöll starka baslinjer och trumslag som byggde en bra groove tillsammans med ett återkommande stråktema, är Satan i gatan ett mycket mera instrumentellt sansat och diskret album. Soulpop-temat som Veronica Maggio är känd för återstår förstås, men arrangemanget blåser inte upp på samma sätt som på tidigare album. Den mest avsevärda skillnaden jag noterar är avsaknaden av Maggios gamla duettpartner, stråkarna, som ack så ofta räddade Maggios monotona presentation på det föregående albumet. Tidigare stod stråkarna för färgen och melodin och Maggio för blekheten och melankolin, men på Satan i gatan har scenen givits åt kvinnan vars namn står på skivan. Riktigt snällt, ju.

Själva låtarna växlar från fartfyllda poplåtar till lugnare, lågmälda låtar, vilket ger en riktigt bekvämt balanserad helhet. Stråkinstrumenten har bara inte kallt plockats ut ur mixen, utan sångmelodierna och styrkan bakom framförandet är mycket mera framskridande än på tidigare album, och låtar såsom Välkommen in och Jag kommer sparkar riktigt ordentligt. En del av Maggios kännspaka monotona leverans skrider fram ibland på exempelvis Inga kläder och Snälla bli min, men eftersom mycket många låtar innehåller avsevärt mera färg i sången än på tidigare album blir Maggios dystra entonighet en välkommen paus. För övrigt är arrangemanget på just Snälla bli min otroligt bart, vilket ger Maggios röst (och framförallt sångtext...!) ännu mera utrymme på scenen.

Låttexterna signalerar att fröken Veronica nu blivit bekväm med författarskap. Hennes första försök på Och vinnaren är... (ty hon skrev inte texterna på första plattan) var riktigt starkt, men nu på denna release upplever åtminstone jag att lyriken uppgraderats avsevärt. Personligen är mitt liv alldeles fruktansvärt monotont och dramalöst, men Veronica är duktig på att beskriva situationer och känslor, men lämna detaljer oklara så att lyssnaren dras in på ett personlig plan. Genom Maggio får jag alltså också uppleva kärleksdramatik och krossade hjärtan, nice!

Albumet avtar lite i styrka på vissa spår, så precis alla låtar på plattan är kanske inte guld värda, men är nog starka för det. Personligen upplever jag att den enda låten som är jobbig att lyssna på är Alla mina låtar, eftersom dess låttext bryter ganska hårt mot den tidigare nämnda styrkan i Maggios texter, för jag är ganska säker på att Veronicas låttexter inte handlar om en småfet ångestpackad studerande som just nu undviker att läsa på tent för att skriva en albumrekommendation som ungefär 4 personer kommer att läsa.

Nå, ingen är perfekt. Albumet är bra nog för det. Det känns som om jag skrivit väldigt mycket om ett album som kan sammanfattas som ”soulpop med träffande texter, kanske, beroende på din livssituation”. Kanske jag i framtiden är lite mera kortfattad. Eller så kommer bloggen att dö igen. Fuck do I know lol

PS. Nu nämnde jag aldrig låten men Sju sorger är riktigt nice.

Hm? Vad sa du? Klockan är musik? Oj men oj vad tiden går fort, klockan är ju redan musik! Det betyder att det är dags för ytterligare ett musikinlägg!

Jag blev taggad på facebook i en post som ville att jag skulle lista upp 12 album som på något vis påverkat mig. En god idé för ett blogginlägg, tänkte jag, men jag ämnar omformatera det lite grann. Jag skär ner antalet album till 4 för att ge rum åt en förklaring till varför just dessa album hör hemma på listan. På så vis kanske vi lyckas undvika ett fullständigt musikorienterat inlägg. Här har vi alltså de albumen som har haft mest betydelse för mig / på något vis påverkat mig, in no particular order.

Varning: det blir tyvärr en jävla massa hårdrock i detta inlägg. Även om jag äger ett antal icke-hårdrocksalbum har de tyvärr inte spelat en tillräckligt signifikant roll i mitt liv.

Nightwish - Once 

Nightwish var bandet som fick mig att börja lyssna på hårdrock (fast en del hävdar att Nightwish inte kan räknas till metal men personligen anser jag att såna personer kan skåda sig i baken). Då jag gick i lågstadiet började musikvideon till låtar från det nyutkomna albumet Once snurra på TV, och (cirka) tioåriga Lukas blev riktigt tagen av musiken. Jag kan fortfarande inte riktigt förklara vad det var med just detta första möte med metallmusik som lockade mig så pass mycket att jag lät mitt hår växa ut (mitt hår har faktiskt inte varit kort sedan fyran!), men hur som helst har världen Nightwish att tacka för min sensuella lejonman till kalufs. Jag fick Once + biljetter till en Nightwishkonsert till julklapp år 2004, och därmed blev Nightwish även min första ordentliga "keikka-experience". Därför kommer Nightwish samt Tarjas sista album med bandet alltid ha en speciell plats i mitt metallhjärta.

Mastodon - Crack The Skye

Som jag nämnde i förra inlägget är Crack The Skye mitt absoluta favoritalbum (och jag lyssnar faktiskt på Crack The Skye i skrivande stund). Conceptalbumet handlar om en paraplegisk pojke som på grund av sin sjukdom inte kan resa, så han använder astralprojektion för att se världen utanför hans hem. I misstag separerar han sin själv från sin fysiska kropp, och hamnar i tsarryssland. Där finner han en kult som vill hjälpa honom hem innan hans föräldrar finner hans kropp och tror honom död. Kulten placerar honom inuti Rasputin i ett försök att skicka hem honom.

Det vackra med denna råddiga historia är att albumet inte tvingar fram en story genom sångtexter eller teatraliska ljudklipp, utan hela atmosfären är byggd på musiken, vilket ger lyssnaren rum att lyssna och uppleva istället för att bara följa med. Om detta är ett medvetet val eller om det bara blir så då man kör proggigheten till max vet jag inte, men hur som helst är slutprodukten ytterst lyckad. Crack The Skye får en plats på denna lista eftersom skivan lärde mig hur mycket man kan berätta genom musik utan ord.

Om du vill lyssna igenom Crack The Skye rekommenderar jag att du gör det med hörlurar, utan att göra nånting annat än lyssna, så att du faktiskt upplever albumet som en vacker helhet från början till slut as intended.

  Finntroll - Jaktens Tid

En mörk vinterkväll för närmare tio år sedan smög tonerna av Finntroll in i lille Lukas öra. Det stora Nightwish-fanet hade bara hört, nåh, Nightwish, så då hans hårdrockarkusiner introducerade Finntroll åt honom väcktes väldigt många tankar inom hans huvud. De två starkaste tankarna var "wow, de sjunger ju på finlandssvenska what the heeeeeell" och "är det ens tillåtet att sjunga så pass morrande att man knappt hör orden?". Dessa tankar och frågor fick mig att sätta mig in i deras musik. Till en början var jag road, men ju mer jag lyssnade desto mer medryckande blev musiken.

Finntroll blev min portal in i den hårdare hårdrocken, och orsaken varför jag lät mitt hår växa ännu längre (samt orsaken till smeknamnet "trollet" (som senare utvecklades till "trollkarlen"!)). Mina Finntrollskjortor la även grunden för de evigt svarta T-skjortorna jag bär idag (fastän jag tyvärr vuxit ur de ursprungliga skjortorna för längesen).

Egentligen borde kanske ha valt Nattfödd istället för Jaktens Tid eftersom Nattfödd var mitt första Finntrollalbum, men så här på senare dar väcker Jaktens Tid mycket starkare nostalgiska känslor än vad Nattfödd gör. Dessutom är Jaktens Tid Finntrolls näst bästa album, genast efter Rivfader-demon :^)

  Tool - 10 000 Days

Jag vet åtminstone en person som kommer att vara besviken på mig för att Tool får vara med på denna lista, men jag tänker stå på mig. Tool finns inte med här på grund av att skulle anse att de är fantastiska (men för att vara ärlig så tycker jag nog verkligen om Tool), utan för att deras musik är en av orsakerna varför jag böt från gitarr till bas.

Jag har "spelat" gitarr sedan lågstadiet (jag började ungefär då jag upptäckte Nightwish och Finntroll, faktiskt!), men jag hade aldrig intresset för att faktiskt sätta mig ner och öva, så även om jag tekniskt spelat gitarr i tio år så är jag ändå ganska värdelös. Jag har egentligen velat skaffa en bas i många år, och på sommaren gjorde jag det äntligen. Mitt intresse för att spela bas har redan överstigit det totala intresset för gitarrspelande de senaste tio åren, och Tool är en delorsak till den starka motivationen. Deras musik är proggrytmbaserad, med baslinjer som är passligt utmanande och passligt kul att spela, så Tool har varit en drivande kraft bakom mitt intresse för basgitarrens dova toner.

Jag valde albumet 10 000 Days eftersom jag äger det, så därmed har albumet varit viktigare än Lateralus, fastän jag tycker båda skivorna är lika bra.

(Tyvärr finns inte Tool på Spotify, så det blev en youtubelänk istället)

Detta är de 4 albumen som på ett eller annat sätt format min musiksmak, och därmed också min person på ett eller annat vis. Dock finns det ett gott antal andra album och artister som har varit så pass viktiga för mig att de inte kan uteslutas ur inlägget helt och hållet. Här följer nu en lista på dem, samt en kort förklaring till varför de får vara med.

Rammstein - Rosenrot

Jag äger lite väl många Rammsteinplattor, och Rosenrot får vara med tack vare Mann Gegen Manns baslinje, som en gång för länge sedan väckte intresset för det djupt mumlande instrumentet.

Iron Maiden - Seventh Son Of A Seventh Son

Huvudorsaken till min musiksmak är antagligen mina hårdrockarkusiner, som råkar vara stora Maidenfans. En gång för länge sen fick jag låna Seventh Son av en av kusinerna, vilket markant expanderade min uppfattning om hårdrock. Skivan är fortfarande mitt favoritmaidenalbum.

Mastodon - Leviathan

På denna skiva finns spåret Blood And Thunder, som introducerade mig till Mastodon. Utan denna platta skulle jag aldrig ha hört Crack The Skye, så Leviathan förtjänar definitivt en plats i inlägget, även om det inte är en VIP-plats.

Devin Townsend - Ziltoid The Omniscient

Detta album är en av de stora stegen jag tagit mot proggmetall. Ursprungligen tyckte jag om albumet på grund av de humoristisika inslagen, men precis som med Finntroll blev skoj och skratt fort allvar, och nu sitter jag här och skriver med Ziltoid i min skivsamling.

Ghost - Infestissumam

Även om jag i det förra inlägget nämnde att Meliora är andra på min topplista över album så förtjänar ändå Infestissumam platsen på just denna lista. Då jag började lyssna på Ghost var det just Infestissumam jag först lyssnade igenom, så för mig har detta album varit viktigare fastän Meliora tekniskt sett är bättre.

Demetori - Manenjushaka ~ Nada Upasana Pundarika

Demetori är grundstenen för den lilla underground-musiksmak jag har. Demetori har hängt med mig i många år, och mjukade upp mina öron för all annan proggmetall jag upptäckte mycket senare.

That's pretty much it. Jag ber om ursäkt för den enorma mängd hårdrock i detta inlägg, och jag förstår att sånt kan vara ganska tråkigt att läsa om ifall man inte är insatt (så det är bara en av mina typ 3 läsare som uppskattar detta inlägg), men jag upplevde att jag behövde skriva om detta. Jag ska försöka skriva om något annat nästa gång, jag lovar.

Besides, om du är duktig så finns det en hel del fakta att läsa om mig mellan raderna och tonerna i detta inlägg.

 PS. Tydligen passar åtminstone en av mina gamla Finntrollskjortor ännu (nästan i alla fall...)!

Klockan är sent och jag borde småningom börja överväga att krypa till kojs (jodå, 23:00 definierar jag nuförtiden som sent - vad har skett med mej?), men istället tänker jag skriva ett litet inlägg.

För mycket länge sedan, då jag ännu bloggade med jämna mellanrum, brukade jag sätta in en och annan låt i varje inlägg för att undvika en tråkig textvägg och ge inlägget lite personlighet. Då jag skrev mitt senaste inlägg gjorde jag samma sak, men jag märkte att jag hade svårt att välja någon passande låt eftersom jag upptäckt en hel del musik sedan maj 2015, och jag visste inte riktigt vad jag ville dela. Därmed tänkte jag nu skriva en liten sammanfattning över den musik jag funnit under dessa månader och gärna vill dela med mig av.

I det förra inlägget delade jag Deal Souls låt Find That Man. Dead Soul visste jag visserligen sedan tidigare eftersom de värmde upp för Ghost då jag såg dem live 2013. Ghost besökte Finland igen 2015 (och där närvarade jag också - Ghosts liveshow är fantastisk), och även då värmde Deal Soul upp för dem. Jag passade på att köpa en skiva från merch-shoppen i samma veva, eftersom jag noterade att de faktiskt är ett jäkla tight band, med en liten unik fim-soundtrackkänsla till deras låtar.

Dead Soul finns på Spotify. Personligen rekommenderar jag skivan In The Darkness. Var inte skygg bara för att band- och skivnamnet är så illabådande, Deal Soul kan faktiskt vara ganska avkopplande att lyssna på.

Eftersom jag nämnde Ghost måste jag också ta upp deras nya skiva, Meliora, som kom ut i augusti. Ghost är tyngre och mera old-school än Dead Soul (och dessutom med väldigt starka satanistiska undertoner), men soundet är inte överdrivet brutalt och sången är väldigt klar och ren. Meliora är ett väldigt bra album (kommer in på andra plats på mina absoluta favoritalbum, faktiskt), med unika och medryckande låtar genom hela skivan. Om man gillar hårdrock eller djävulen kan det löna sig att lyssna på en eller annan låt från Meliora. Om man inte gillar djävulen kan man ändå ge skivan en chans, eftersom Ghost tonat ner på satanismen en aning på en stor del av albumet.

Meliora är definitivt Album of the year 2015, och som jag nämnde även nästan mitt favoritalbum någonsin. På förstaplats på Lukas favoritalbum hittar vi Crack The Skye av Mastodon. Skivan är inte ny, och det är inte bandet heller, men jag upptäckte inte det sanna värdet bakom albumet förrän sommaren 2015 (vilket är smått skumt med tanke på Mastodon har varit mitt favoritband en ganska så lång tid nu). Crack The Skye är psykedelisk progrock/metal, så kanske inte nåt för nykomlingar till metallmusik, men om man är redo att lyssna är skivan en emotionell berg-och-dalbana genom hela härligheten. Crack The Skye är ett konceptalbum, där alla låtar hänger väldigt tätt ihop, så det är svårt att plocka ut och lyssna på någon specifik låt utan att skada helheten. Det första spåret, Oblivion, fungerar dock väldigt bra på egen hand, så den kan du lyssna igenom. Om du uppskattar den låten rekommenderar jag att ta en stilla session där du bara fokuserar på att lyssna igenom hela skivan as intended. 

Om konceptalbum och helheter inte riktigt är din grej kan det löna sig att kolla in Mastodons nyaste album, Once More Round The Sun. Låtarna på OMRTS är kanske aningen mindre psykedeliska och lite mera progrockiga, så if you're into that rekommenderar jag att ge låtarna Asleep In The Deep, High Road eller Feast Your Eyes en chans.

Den sista artisten jag hade tänkt marknadsföra är Anneke Van Giersbergen. Jag fick först nys om henne genom Devin Townsend, eftersom de samarbetat lite här och där. Det behövdes dock inte långa stycken av hennes sångröst för att få mig att vilja finna mera av denna alldeles otroligt begåvade kvinna. Låtarna gjorda tillsammans med Townsend tar sig an HevyDevys typiska progmetallvibbar, men Annekes egna material passar mycket väl en snällare publik. Anneke kommer till Åbo på våren, och det vill jag verkligen inte missa.

Under min många månaders frånvaro har jag hittat en hel del musik utöver detta lilla sampel. Artister såsom Opeth, Tool, Darren Korb, Meshuggah, The Aristocrats och Dick Dale har funnit sin väg in i min spellista. Visst skulle jag hemskt gärna skriva nåt om alla dessa (och alla de andra små tillägg i listan), men som tidigare konstaterats måste man ju spara någonting till senare. Ät inte hela kakan och så vidare.

I väntan på mera inlägg (och mera skivråd) säger jag god natt och sov sött.

Jag tänkte inte marknadsföra Lena. Lyssna bara.

Det var ett gott tag sen jag bloggade. Faktiskt så pass länge sedan att jag inte längre kom ihåg mitt lösenord då jag försökte logga in.

Om du undrar varför jag inte bloggat på en god stund är din gissning lika bra som min. En hel del saker har skett sen senast, så material är det verkligen ingen brist på. Inspirationen har dock varit spårlöst försvunnen.

Lika svårt är det att försöka gissa varför en liten gnutta inspiration mitt i allt dök upp inom mig. Kanske det var min nystädade lägenhets lugna atmosfär som väckte inspirationen. Kanske var det för att jag stannade hemma idag, och fick spendera lite tid i mina tankar. Kanske är jag avundsjuk på de nyligen rensade rören i min diskho, och jag söker efter lite Mr. Muscle till min hjärna?

Nå, det spelar väl egentligen inte en så stor roll. Det viktigaste är att jag faktiskt sitter här och producerar text på min relativt nya laptop jag inskaffade för att kunna utföra mitt sekreteraruppdrag.

Just det ja. Sekreteraruppdraget. Jag har blivit vald till vår förenings sekreterare för verksamhetsåret 2016. Ett ganska så stort uppdrag, i alla fall för mig med tanke på att jag nog måste lämna min comfort zone en aning för att ställa upp. Jag tänkte som så att jag har alldeles för många drömmar och gör alldeles för lite för att försöka uppnå dem, så nu fan anamma är det väl dags att ta ett steg i rätt riktning. Det gjorde jag, och det gick ju riktigt bra (so far at least). Sekreterarjobbet kombinerat med min kandidatavhandling tar dock upp en hel del tid, så stunderna då jag kan sätta mig ner och känna sinnesro har blivit väldigt få i år.

Det andra jag gjort som jag faktiskt är lite stolt över är mitt tutorskap. Inom universitet innebär tutorskap en hel del jobb, eftersom skolan inte egentligen gör något för att introducera de nya studerandena till studielivet och gemenskapen. Därmed har även min höst varit väldigt hektisk, eftersom jag verkligen försökt göra mitt bästa för att våra gulisar skall trivas. Jag kan inte ta ställning till om jag gjort ett gott jobb, men åtminstone har jag haft väldigt kul. Tutorarbete (och att hjälpa andra) har jag en viss passion för, så jag hoppas verkligen att min passion hjälpt mig att bli en bättre tutor.

Hemskt mycket mer än så hade jag inte på hjärtat för stunden. Jag nämnde min kandidatavhandling men den ska vi inte diskutera. Inte ännu i alla fall. Inte kan man ju äta hela kakan på en gång, right?